Ensam hemma

Nu har mina älskade ungar kommit hem från landet igen. På blixtvisit!
Sambon har börjat sin semester så de drar väg till sambons syster några dagar. De har fått stå ut med mycket pussar och kramar, jag måste ju få så det räcker tills de kommer hem igen i slutet av veckan!
Det kommer att bli väldigt tyst här hemma.

Jodå, jag lever

Även om det inte verkar så... Tiden rusar iväg och jag hinner inte riktigt med.
Dagen före midsommarafton låg det ett trevligt paket i brevlådan. Linnea Artline hade i vintras en tävling där jag deltog med två broderier. Och när hon drog vinnare för ett litet tag sedan hade jag turen på min sida. Detta fina charmpack hade Eva från Minneva skänkt i vinst. Tusen tack till Linnéa och Eva! Jag har inte bestämt mig för vad jag ska göra med tygerna ännu, men det ger sig.

Jag vill göra lite reklam för den utställning som min lokalgrupp Törnrosorna ska ha i sommar. Den 6 juli tom 2 augusti har vi sommarutställning i kyrkskolan vid Salems kyrka ca 3 mil söder om Stockholm. Information om öppettider och vägbeskrivning hittar du på Törnrosornas hemsida. Har du vägarna förbi så är du varmt välkommen!
Denna vecka har barnen åkt till mormor och morfar på landet, så det är väldigt tyst här hemma. Förhoppningsvis kan jag få tummen ur ändan och sy lite. Jag skulle åtminstine behöva kvilta ett täcke som ska vara klart till utställningen.

Mot bättre vetande

har jag hoppat på något jag inte vet om jag kommer att ro i hamn. Min stickkarriär började, och slutade, för 25 år sedan med en tröja som aldrig blev någon tröja. Det blev inte ens en vanttumme. Sen dess har jag ihärdigt nobbat allt som har med stickning att göra. Det är inte min grej!

Men så kryllar det ju av vackra garner, och jag är så sugen. Och nu gick det inte längre. Så jag har anmält mig till en Knit Along hos Tant Kofta och ska sticka en "uppifrånochnerkofta". Jag har köpt garn och håller nu på och provstickar. Rent tekniskt ska det nog gå bra om jag inte svävar ut för mycket utan håller mig till beskrivningen. Det knepiga är tålamodet... räcker det hela vägen? Nåja, i allra värsta fall har jag ju en mamma som är som en levande stickmaskin så hon får väl rycka ut och rädda mig.  Åter till stickningen!